"Vackrare vet jag mig aldrig ha sett Västanås stora tema gestaltat. Det cykliska förloppet. Döden som föder livet. Barnet och den gamle – alltsammans i ett enda flöde av dans, skogsdoftande kostymer och röster som viskar i samklang med violinens, slagbordunens och tramporgelns drivande rytmer." dn.

efter Lars Anderssons roman i regi av Leif Stinnerbom

” – Alltid förr i de här trakterna räknade vi skogsmilen efter hur lång väg det tog att slita ut ett par näverskor”, tänker den gamle spelmansvirtuosen Lomjansguten, när han i slutet av sin levnad närmar sig sina skogsfinska hemtrakter i Värmland. Omtöcknad av trötthet och feber är det som om tanken vrider sig: - ”Träden lurar man inte.” Lomjansguten märker att han befinner sig i den del av skogen där han som barn med en förtrollad yxa högg ut sin egen mieskuva, en människobild, ett ansikte, i ett av alla de träd som hade magiska krafter.

Nu minns han plötsligt i sin ensamhet vad han hamnat bland för slags folk. De som nu omger honom kallas köyri, de omvridna, människor som hade dött i skogen före sin tid och blivit fastklämda mellan två korsvuxna träd. Lomjansguten hör nu deras jämrande röster, när träden rör sig och skaver mot varandra:

”- Han bär på nånting, den där, som han byltat in.”
”- I skinn. Kan vara många saker det.”
”- Kan vara en syster. Kan vara en yxa.”
”- Kan vara en fiol, om man rätt känner igen personen.”

I fårskinnet finns mycket riktigt en fiol. Det var musiken som tog Lomjansguten från det fattiga torpet i Gräsmark och ut i världen. Per Jönsson Lumiainen (1816-1875) var en enastående talang och musikbegåvning som det fortfarande idag berättas om i stugorna på Finnskogen i Värmland.

Leif Stinnerbom har tillsammans med dramaturgen Susanne Marko dramatiserat Lars Anderssons kritikerrosade roman, en skröna som befinner sig i samma mytiska, värmländska drömlandskap som Selma Lagerlöf. Föreställningen har premiär i Berättarladan på midsommardagen 2015.

”Här finns de typiska inslagen för Västanå med musiken och dansen och musiken, men dansen liksom musiken känns vildare, mer urspunglig och på samma gång modernare...” kulturnytt